Uncategorized

Vad är en julfest?

 

Om några minuter befinner jag mig på julfest med kollegorna. Precis som jag gjorde vid den här tiden i fjol. Ett års skillnad. Och ett helt liv.

I fjol var jag chef över 30 fastighetsförvaltare och fastighetsskötare. Fantastiska människor som gjorde ett jättebra arbete. Tillsammans ansvarade vi för många tusen lägenheter runt om i Skåne. Julfesten var stor med skivinspelning, fin mat och gala i Malmös finare salonger. Tiden var spännande. Ett nytt, gigantiskt bolag var inköpt och en sammanslagning väntade. Vi skulle expandera utomlands. Jag hade anställt två nya mellanchefer och en av dem hade inte ens börjat än. Julfesten var magisk.

Övertiden var däremot inte magisk. Inte heller konkurrensen, viskandet om andra kollegor eller rasismen.

I år har jag ett nytt arbete. Författare. Jag har nya kollegor; journalister, redaktörer, inspiratörer. Ensamföretagare allihop, med andra värden. De är inte intresserade av den traditionella karriären med makt, hög lön och tjänstebil. De värdesätter frihet och eget ansvar högre. De lever för kreativiteten. Skapandet.

Ur detta kommer en annan julfest. En där vi sitter ner som vänner. Ett knytkalas med tända ljus och paket inköpta med omtanke och värme. Vin. Skratt. Samtalsämnen som inte lämpar sig utanför väggarna. Det finns ingen som dömer, ingen som är förmer och ingen som blir utanför. Det finns bara hjärta.

Jag längtar.

Hösten är på väg

Det är ingen slump att NaNoWriMo (National Novel Writing Month) utspelar sig i november. Under den månaden lovar författare världen över att skriva nonstop tills de har nått 50.000 ord. En hisnande hög siffra som säkert ger ångest till både en och annan av den halva miljonen deltagare som finns.

Den logiske människan hävdar kanske att NaNoWriMo naturligtvis ska utspela sig i juli eller augusti. Under semestern, den enda period då vi verkligen har tid att skriva. Det är inte lätt att hinna med ett författarskap i november när man samtidigt har heltidsjobb, ungar och tandläkartider att passa.

Så vad har november att erbjuda som juli inte har?

Svaret är enkelt. Regn, blåst, mörker, paraplyer som vänds ut och in, blöta strumpor på barnen, reflexer som ramlar av, cykelljus som slutar fungera. När hösten sveper in tar den med sig en melankolisk stämning som fungerar som ett livselixir för alla författare-in-spe. När regnet slår mot rutorna väcks passionen till liv hos författaren, som naturligtvis sitter inomhus. Startsignalen går precis när kvällsteet dukas fram. Så snart Earl Grey aromen letar sig uppåt väcks något till liv i författaren. En tanke, en känsla, en händelse. Vad skulle hända om …?

Bara något ögonblick senare har teet kallnat och familjen lagt sig. Ryggen knakar när författaren sträcker på sig. Klockan är över midnatt. Det gör ont i handlederna. Längst nere på skärmen står kvällens resultat: 1667 ord. Ännu en perfekt kväll i november.

Jag längtar.

Jag vill vara normal, Timbuktu!

Lundafödde Jason Diakité, a.k.a. Timbuktu, har hamnat i blåsväder för sitt tal på Pride-invigningen. Rebecca Weidmo Uvell har granskat Jasons deklarationer här och menar att vänstervänlige Timbuktus tal är hyckleri. Jason håller inte med och debatten är i full gång.

Meningen med invigningstalet och Pride-konceptet verkar ha försvunnit någonstans i mediabruset. Jättesynd, tyckte jag, och letade upp talet för att kunna bilda mig en egen uppfattning. Då hörde jag honom hålla ett tal under parollen ”Normal? Vem fan vill vara normal?” och han fortsatte med att förklara att man skulle stå upp stolt för den man var och inte låta sig påverkas av andra människors rädslor eller fördomar.

Jag har bara en sak att säga dig, Timbuktu.

Jag vill vara normal.

Om det fanns någonting jag ville ändra på i mitt liv så är det just detta. Jag vill vara normal.

I hela mitt liv har jag varit annorlunda. Konstig. Svår att förstå sig på. Introvert. För smart. För svart & vit och samtidigt för liberal. Jag pratar inte mycket. Jag säger vad jag tycker och står för vad jag har sagt. Det skrämmer folk. Jag skrämmer folk. Jag försöker inte passa in, för jag vet att det inte går. Jag är som jag är. Du får vad du ser, jag gör mig inte till.

Det är jobbigt, Timbuktu, att stå för den man är. Djävligt jobbigt. Jag har inte bett om denna personligheten och hade gärna haft en annan. Precis som en gay säkert är stolt över sig själv men ändå säkert gärna hade varit straight under uppväxten. Bara för att slippa kämpa hela tiden. Att slippa försvara sig mot klasskamrater, att slippa möta den äldre generationens grymtningar. Att låtsas som att man inte hörde den där spydiga kommentaren. För det tar och det tär, Timbuktu. Jag är trött på att kämpa, trött på stå upp för något som jag själv inte har valt.

Hade jag fått välja, hade jag gärna varit normal.