Inspiration

Att hitta sin karaktär

Ångesten när man inte hittar fram till sina karaktärer. Hemskt! Man vill så gärna lära känna dem, men de vägrar. Gömmer sig och håller sig tysta. Så sitter man där vid tangentbordet och hittar på meningslösa saker istället. Långa dialoger om vilken mat karaktärerna ska äta till kvällsmat. Telefonsamtal som inte leder någonstans. Pappret måste fyllas med ord, så man fyller på. Allt medan man lockar och pockar på karaktärerna, ber att de ska visa sig så man kan hitta dem.

I fem dagar har jag svettats mig genom NaNoWriMo – National Novel Writing Month – där man ska skriva 50.000 ord under november. Det är en oerhörd summa. Skrämmande! Särskilt om man, som jag, är i början på ett manus. Då är det riktigt svettigt.

Idag släppte det äntligen!

Min karaktär gick ner i tvättstugan och sorterade tvätt (jo, jag vet – jättetråkigt – men även meningslösa händelser fyller ut pappret i början. Det blir naturligtvis bortredigerat av min redaktör senare) när jag funderade över hur hon såg ut där hon stod bland vita och svarta strumpor. Plötsligt tittade hon upp på mig, blinkade till mig och jag såg henne precis som hon var.

Hon började sjunga! Hon såg sig om i tvättrummet, kollade ut i korridoren att ingen fanns i närheten och sedan sjöng hon. Hon tog ton så högt att jag nästan skakade där jag satt vid tangentbordet. Ljudet studsade mot kakelväggarna och hon klämde i från mellangärdet, precis som hon hade lärt sig. Jag visste inte ens att hon kunde sjunga. Men nu vet jag. Jag känner henne nu. Jag vet precis vad hon sjöng och varför. Björn Skifs. För han är ju så stilig.

Presentation

En av mina hyresgäster hade ett par annorlunda ovanor. Dels kliade han sig med pekfingret i örat hela tiden och dels hade han en sällsynt förmåga att vandra iväg med hyreshusets soptunnor. Han bestämde sig ett par gånger i veckan för att nu var det nog. Han kliade sig i örat en sista gång och vandrade iväg med deponitunnan. Parkerade den sedan på lämpligt ställe. Ofta i en rabatt med rosor, hans favoritblomma. Därefter gick han tillbaka, hämtade övriga tunnor och placerade dem snyggt och prydligt bredvid den första.

Min telefon ringde alltid 08.01 dagen efter. Jag behövde inte lyfta luren för att höra hur upprörda övriga hyresgäster var. Istället ringde jag upp mannen. Han var lite skraltig med ålderns rätt, men humöret var gott. Morgonpigg var han också.

”Hej, det är Cia Sigesgård. Din hyresvärd, du vet?”

”Ja, just det”, svarade mannen. ”Ha det nu så bra och tack för att du ringde.”

Varpå mannen lade på luren. Tricket, lärde jag mig senare, var att distrahera honom med första meningen.

”Hej, det är Cia Sigesgård. Hur står det till med höften idag?”

”Jo, tack? Bra?” svarade mannen.

Mannen hade inte haft några problem med höften tidigare, men den oväntade frågan fick honom att stanna upp och känna efter. Under tiden som han funderade på vad han hade gjort med höften, hade jag min chans att ställa den viktiga frågan.

”Vet du var soptunnorna är?”

”Jadå, de står här på baksidan.”

”Nej”, svarade jag, ”gå till fönstret och titta efter.”

Detta var ett kritiskt ögonblick. Vissa dagar lade mannen ner luren utan att komma tillbaka, varpå jag fick sätta mig i bilen och köra dit. Andra dagar kom han tillbaka och hade glömt vem jag var. Men ibland blev det fullträff och han skyndade sig tillbaka.

”De är inte där! Sopgubbarna har stulit tunnorna!”

Det krävdes inte mycket övertalning för att få mannen att gå ut och leta upp dem. Med telefonen i handen tog han på sig trätofflorna och gick ut. Jag hörde honom pusta medan tofflorna klapprade mot trottoaren. Det tog en stund men till sist satte han luren mot örat igen.

”Ta mig tusan!” sade han. ”Jag har hittat soptunnorna. Mitt i en rosenbuske! Djävla sopsluskar!”

Så länge som man inte är en sopslusk, kanske historien kan uppfattas som söt och lite naiv. Och mannen var verkligen charmig på sitt eget sätt.

Men alla grannar är inte söta och naiva. Denna hjärtknipande och alldeles sanna berättelse utgör undantaget. De flesta hyresgäster är helt normala, lagom trevliga människor som du och jag. Men vissa … Vissa …

Jag har träffat den mörkaste sidan av människan. Den som döljer sig bakom persienner och låsta dörrar. Som glimtar fram i mörkret när den tror att ingen ser.

Jag ser.

Under mina femton år i branschen har jag sett alldeles för mycket.

Tror du mig inte? Fråga närmaste rörmokare, elektriker eller fastighetsskötare. De har mött samma människor som jag och kan vittna om den verklighet jag beskriver. För om vi ska vara helt ärliga: Hur väl känner du din granne egentligen? Beter han sig inte lite … udda?