Fantasi

Att hitta sin karaktär

Ångesten när man inte hittar fram till sina karaktärer. Hemskt! Man vill så gärna lära känna dem, men de vägrar. Gömmer sig och håller sig tysta. Så sitter man där vid tangentbordet och hittar på meningslösa saker istället. Långa dialoger om vilken mat karaktärerna ska äta till kvällsmat. Telefonsamtal som inte leder någonstans. Pappret måste fyllas med ord, så man fyller på. Allt medan man lockar och pockar på karaktärerna, ber att de ska visa sig så man kan hitta dem.

I fem dagar har jag svettats mig genom NaNoWriMo – National Novel Writing Month – där man ska skriva 50.000 ord under november. Det är en oerhörd summa. Skrämmande! Särskilt om man, som jag, är i början på ett manus. Då är det riktigt svettigt.

Idag släppte det äntligen!

Min karaktär gick ner i tvättstugan och sorterade tvätt (jo, jag vet – jättetråkigt – men även meningslösa händelser fyller ut pappret i början. Det blir naturligtvis bortredigerat av min redaktör senare) när jag funderade över hur hon såg ut där hon stod bland vita och svarta strumpor. Plötsligt tittade hon upp på mig, blinkade till mig och jag såg henne precis som hon var.

Hon började sjunga! Hon såg sig om i tvättrummet, kollade ut i korridoren att ingen fanns i närheten och sedan sjöng hon. Hon tog ton så högt att jag nästan skakade där jag satt vid tangentbordet. Ljudet studsade mot kakelväggarna och hon klämde i från mellangärdet, precis som hon hade lärt sig. Jag visste inte ens att hon kunde sjunga. Men nu vet jag. Jag känner henne nu. Jag vet precis vad hon sjöng och varför. Björn Skifs. För han är ju så stilig.

Farlig Författar Fantasi?

En gång om året har jag en tjejkväll med gamla barndomsvänner. Det brukar bli en kväll full med vin, skratt och gamla historier av typen ”kommer du ihåg när …”. Flera av historierna är inte rumsrena och bör inte spridas till våra respektive föräldrar.

I år styrde tjejerna in samtalet på mig och vilket dåligt inflytande jag hade på dem när vi var unga. Själv var jag helt oförstående och tyckte att vi var lika äventyrliga allihop. Efter en stunds intelligent argumenterande av typen ”jodå” samt ”nej, jag lovar” kom så de bevingade orden från en av vännerna. Kommer du ihåg när. Historien gick ungefär såhär:

”Kommer du ihåg när vi var på diskotek i Helsingör?”

”Ja..?” svarade jag eftersom vi hade varit i Helsingör flera gånger ihop.

”Du vet den gången vi drack aprikoslikör hela kvällen och ljög om vår ålder för att komma in på klubben?”

Jag mindes flera sådana kvällar, aprikoslikör var billigt och vi levde på studiebidraget. Alltså svarade jag jakande. Då fortsatte hon berätta.

”Jag var ju yngre än dig och du var rädd att jag inte skulle komma in på diskot. Så du sade till mig att sminka upp mig jättemycket och klä mig i urringat. Sedan hittade du en grön luciakrona i plast som du satte på mig och så skulle vi låtsas att det var min möhippa.”

Ungefär här började jag protestera. Visst var det en bra idé med en låtsasmöhippa, och jag hade säkert bett henne sminka sig lite extra, men någon luciakrona kom jag inte ihåg. Väninnan insisterade dock och fortsatte förklara att jag dessutom hade skaffat fram morötter och stoppat i kronan, som ljus. Mina invändningar om att jag är allergisk mot morötter hjälpte föga. Hon vek sig av skratt när hon berättade hur vi hade väntat i kön och försökt övertala vakten om hennes ålder, fortfarande med morötter på huvudet. Vi blev insläppta, sade hon, och någonstans i denna del av berättelsen började mitt minne vakna till liv.

”Visst var dansgolvet ovanligt rökigt?” frågade jag och hon höll med.

”Och vi blev bjudna på elefantöl av de där två killarna?” undrade jag och hon nickade.

”Och låset på toaletterna fungerade inte så att vi fick vakta dörren åt varandra? fortsatte jag och hon instämde.

Det hade varit en av de roligaste kvällarna, mindes jag nu. Jag försökte komma på var jag hade fått luciakronan ifrån, men kunde inte riktigt minnas. Allt annat kom jag ihåg och vi skrattade länge åt hennes äventyr på nattklubben i urringat och morötter.

Tio minuter senare tystnade min vän och stelnade till. Vi andra undrade vad som pågick och då stirrade hon chockat på mig.

”Det var inte du som drog med mig till Helsingör”, sade hon. ”Det var en annan kompis.”

Att hon hade tagit fel på person är kanske inte så märkvärdigt, sådant kan hända den bästa. Men att JAG började komma ihåg diskoteksbesök som jag inte hade varit på och DESSUTOM kom ihåg detaljer som stämde … Det var bara läskigt.

Kanske är det så, att en författarhjärna är så full av fantasi och skapar så starka miljöer hela dagarna att vi det blir för mycket ibland. Kanske fantasin ligger närmare verkligheten hos oss och att de blandas ihop mer än vad vi vill? För jag mindes verkligen, jag lovar att jag mindes, hur de påhittade killarna hängde över bardisken för att verka coola. Och jag mindes hur mina påhittade toaletter hade vitt kakel och var ganska smutsigt. På golvet bredvid wc-stolen låg avrivet toalettpapper som någon hade trampat på. Jag kontrollerade att det säkert fanns papper kvar innan jag satte mig, det mindes jag också.

Diskoteksmiljön som jag skapade fick liv. Tänk om jag kan överföra det till mina texter. Då kommer ni alla att minnas hur morötterna såg ut och hur de guppade när hon dansade.