Etik och Moral

Herr och Fru Duktig

De senaste två åren har ett nytt fenomen dykt upp i våra medier. Herr och Fru Duktig. Före detta vanliga människor som har hittat ett nytt sätt att få bekräftelse och uppmuntran.

Fru Duktig handlar mat till sig själv och köper lite extra till tiggaren utanför. De pratar en stund, tiggaren berättar hur tacksam hen är och Fru Duktig känner sig rörd och stolt över sin insats. Fint så. En timme senare finns en bild på Fru Duktig och matkassen på Facebook, kompletterad med hela historien om hur tacksam tiggaren blev. 79 likes, nytt rekord.

Herr Duktig blir irriterad över hur illa ställt migrantbarnen har det, tömmer källarförrådet på barnens gamla leksaker och kör iväg till flyktingboendet. Han delar ut leksakerna som om de vore julklappar och barnen kramar honom och gråter. Han har gjort en värdig insats för mänskligheten, absolut. På kvällen lägger han ut det på Instagram och får ännu en kick av de uppmuntrande kommentarerna.

Det senaste exemplet fanns att läsa i Sydsvenskan idag. Fru Duktig såg hur en ung man skrek och svor åt en oskyldig äldre kvinna. Fru Duktig reagerade genom att gå fram till kvinnan, trösta och följa henne en stund. Kvinnan grät och kramade Fru Duktig. Jag håller verkligen med, det var en godhjärtad insats som Fru Duktig ska vara stolt över. Och stolt var hon. Hon var så stolt över sin insats att hon kände sig tvungen att skriva en insändare på 514 ord och skicka in till morgontidningen!

Fru Duktig är begåvad och insändaren är fin att läsa. 514 ord. 477 av dem handlade om hur duktig Fru Duktig var. De sista 37 orden är en uppmaning till andra människor att agera när folk far illa.

Jag tycker detta är märkligt. Varför måste Herrn och Frun så högljutt deklarera att de är goda människor? Det får mig att undra: hjälper de utsatta människor för att de är godhjärtade eller för att de får en kick av uppmärksamheten efteråt?

Jag är inte säker på att jag gillar svaret.