Författare: ciasigesgard

Vad är en julfest?

 

Om några minuter befinner jag mig på julfest med kollegorna. Precis som jag gjorde vid den här tiden i fjol. Ett års skillnad. Och ett helt liv.

I fjol var jag chef över 30 fastighetsförvaltare och fastighetsskötare. Fantastiska människor som gjorde ett jättebra arbete. Tillsammans ansvarade vi för många tusen lägenheter runt om i Skåne. Julfesten var stor med skivinspelning, fin mat och gala i Malmös finare salonger. Tiden var spännande. Ett nytt, gigantiskt bolag var inköpt och en sammanslagning väntade. Vi skulle expandera utomlands. Jag hade anställt två nya mellanchefer och en av dem hade inte ens börjat än. Julfesten var magisk.

Övertiden var däremot inte magisk. Inte heller konkurrensen, viskandet om andra kollegor eller rasismen.

I år har jag ett nytt arbete. Författare. Jag har nya kollegor; journalister, redaktörer, inspiratörer. Ensamföretagare allihop, med andra värden. De är inte intresserade av den traditionella karriären med makt, hög lön och tjänstebil. De värdesätter frihet och eget ansvar högre. De lever för kreativiteten. Skapandet.

Ur detta kommer en annan julfest. En där vi sitter ner som vänner. Ett knytkalas med tända ljus och paket inköpta med omtanke och värme. Vin. Skratt. Samtalsämnen som inte lämpar sig utanför väggarna. Det finns ingen som dömer, ingen som är förmer och ingen som blir utanför. Det finns bara hjärta.

Jag längtar.

Att hitta sin karaktär

Ångesten när man inte hittar fram till sina karaktärer. Hemskt! Man vill så gärna lära känna dem, men de vägrar. Gömmer sig och håller sig tysta. Så sitter man där vid tangentbordet och hittar på meningslösa saker istället. Långa dialoger om vilken mat karaktärerna ska äta till kvällsmat. Telefonsamtal som inte leder någonstans. Pappret måste fyllas med ord, så man fyller på. Allt medan man lockar och pockar på karaktärerna, ber att de ska visa sig så man kan hitta dem.

I fem dagar har jag svettats mig genom NaNoWriMo – National Novel Writing Month – där man ska skriva 50.000 ord under november. Det är en oerhörd summa. Skrämmande! Särskilt om man, som jag, är i början på ett manus. Då är det riktigt svettigt.

Idag släppte det äntligen!

Min karaktär gick ner i tvättstugan och sorterade tvätt (jo, jag vet – jättetråkigt – men även meningslösa händelser fyller ut pappret i början. Det blir naturligtvis bortredigerat av min redaktör senare) när jag funderade över hur hon såg ut där hon stod bland vita och svarta strumpor. Plötsligt tittade hon upp på mig, blinkade till mig och jag såg henne precis som hon var.

Hon började sjunga! Hon såg sig om i tvättrummet, kollade ut i korridoren att ingen fanns i närheten och sedan sjöng hon. Hon tog ton så högt att jag nästan skakade där jag satt vid tangentbordet. Ljudet studsade mot kakelväggarna och hon klämde i från mellangärdet, precis som hon hade lärt sig. Jag visste inte ens att hon kunde sjunga. Men nu vet jag. Jag känner henne nu. Jag vet precis vad hon sjöng och varför. Björn Skifs. För han är ju så stilig.

Ny novell ute!

I samarbete med Swedish Zombie kan jag stolt presentera en ny novell med titeln Nio Månader!

Emma och DNio Månader omslag 1400x1986px framsidaaniel kämpar med hormonbehandlingar och pliktsex för att göra ett kärleksbarn.
När graviditetstestet äntligen är positivt blir lyckan fullständig.

Nästan.

Cia Sigesgårds novell bjuder på en berättelse där myspys och tomtebolycka snart övergår i en mardröm.

Köp den på Bokus, Adlibris eller direkt hos Swedish Zombie.

Herr och Fru Duktig

De senaste två åren har ett nytt fenomen dykt upp i våra medier. Herr och Fru Duktig. Före detta vanliga människor som har hittat ett nytt sätt att få bekräftelse och uppmuntran.

Fru Duktig handlar mat till sig själv och köper lite extra till tiggaren utanför. De pratar en stund, tiggaren berättar hur tacksam hen är och Fru Duktig känner sig rörd och stolt över sin insats. Fint så. En timme senare finns en bild på Fru Duktig och matkassen på Facebook, kompletterad med hela historien om hur tacksam tiggaren blev. 79 likes, nytt rekord.

Herr Duktig blir irriterad över hur illa ställt migrantbarnen har det, tömmer källarförrådet på barnens gamla leksaker och kör iväg till flyktingboendet. Han delar ut leksakerna som om de vore julklappar och barnen kramar honom och gråter. Han har gjort en värdig insats för mänskligheten, absolut. På kvällen lägger han ut det på Instagram och får ännu en kick av de uppmuntrande kommentarerna.

Det senaste exemplet fanns att läsa i Sydsvenskan idag. Fru Duktig såg hur en ung man skrek och svor åt en oskyldig äldre kvinna. Fru Duktig reagerade genom att gå fram till kvinnan, trösta och följa henne en stund. Kvinnan grät och kramade Fru Duktig. Jag håller verkligen med, det var en godhjärtad insats som Fru Duktig ska vara stolt över. Och stolt var hon. Hon var så stolt över sin insats att hon kände sig tvungen att skriva en insändare på 514 ord och skicka in till morgontidningen!

Fru Duktig är begåvad och insändaren är fin att läsa. 514 ord. 477 av dem handlade om hur duktig Fru Duktig var. De sista 37 orden är en uppmaning till andra människor att agera när folk far illa.

Jag tycker detta är märkligt. Varför måste Herrn och Frun så högljutt deklarera att de är goda människor? Det får mig att undra: hjälper de utsatta människor för att de är godhjärtade eller för att de får en kick av uppmärksamheten efteråt?

Jag är inte säker på att jag gillar svaret.

Att bli gammal

Om några dagar fyller jag år igen. 42. Jag är numera så gammal att jag får räkna efter varje gång någon frågar om min ålder. Åren rullar ju på så fort. Vardagen rullar på. Plötsligt har man jobbat med samma sak i femton år, bott i samma hus i tio år, haft samma man i tjugo år. Och i spegeln syns de första grå håren.

Min 40-års kris involverade ingen röd sportbil och absolut ingen ny man. Däremot en debutroman som har förändrat mitt liv på så många sätt, de flesta ganska oväntade.

På min önskelista står den nya klockan från ett välkänt fruktföretag som nummer två. På första plats står fortsättningen på zombie-serien Walking Dead. Så kan det gå.

 

Hösten är på väg

Det är ingen slump att NaNoWriMo (National Novel Writing Month) utspelar sig i november. Under den månaden lovar författare världen över att skriva nonstop tills de har nått 50.000 ord. En hisnande hög siffra som säkert ger ångest till både en och annan av den halva miljonen deltagare som finns.

Den logiske människan hävdar kanske att NaNoWriMo naturligtvis ska utspela sig i juli eller augusti. Under semestern, den enda period då vi verkligen har tid att skriva. Det är inte lätt att hinna med ett författarskap i november när man samtidigt har heltidsjobb, ungar och tandläkartider att passa.

Så vad har november att erbjuda som juli inte har?

Svaret är enkelt. Regn, blåst, mörker, paraplyer som vänds ut och in, blöta strumpor på barnen, reflexer som ramlar av, cykelljus som slutar fungera. När hösten sveper in tar den med sig en melankolisk stämning som fungerar som ett livselixir för alla författare-in-spe. När regnet slår mot rutorna väcks passionen till liv hos författaren, som naturligtvis sitter inomhus. Startsignalen går precis när kvällsteet dukas fram. Så snart Earl Grey aromen letar sig uppåt väcks något till liv i författaren. En tanke, en känsla, en händelse. Vad skulle hända om …?

Bara något ögonblick senare har teet kallnat och familjen lagt sig. Ryggen knakar när författaren sträcker på sig. Klockan är över midnatt. Det gör ont i handlederna. Längst nere på skärmen står kvällens resultat: 1667 ord. Ännu en perfekt kväll i november.

Jag längtar.

Jag vill vara normal, Timbuktu!

Lundafödde Jason Diakité, a.k.a. Timbuktu, har hamnat i blåsväder för sitt tal på Pride-invigningen. Rebecca Weidmo Uvell har granskat Jasons deklarationer här och menar att vänstervänlige Timbuktus tal är hyckleri. Jason håller inte med och debatten är i full gång.

Meningen med invigningstalet och Pride-konceptet verkar ha försvunnit någonstans i mediabruset. Jättesynd, tyckte jag, och letade upp talet för att kunna bilda mig en egen uppfattning. Då hörde jag honom hålla ett tal under parollen ”Normal? Vem fan vill vara normal?” och han fortsatte med att förklara att man skulle stå upp stolt för den man var och inte låta sig påverkas av andra människors rädslor eller fördomar.

Jag har bara en sak att säga dig, Timbuktu.

Jag vill vara normal.

Om det fanns någonting jag ville ändra på i mitt liv så är det just detta. Jag vill vara normal.

I hela mitt liv har jag varit annorlunda. Konstig. Svår att förstå sig på. Introvert. För smart. För svart & vit och samtidigt för liberal. Jag pratar inte mycket. Jag säger vad jag tycker och står för vad jag har sagt. Det skrämmer folk. Jag skrämmer folk. Jag försöker inte passa in, för jag vet att det inte går. Jag är som jag är. Du får vad du ser, jag gör mig inte till.

Det är jobbigt, Timbuktu, att stå för den man är. Djävligt jobbigt. Jag har inte bett om denna personligheten och hade gärna haft en annan. Precis som en gay säkert är stolt över sig själv men ändå säkert gärna hade varit straight under uppväxten. Bara för att slippa kämpa hela tiden. Att slippa försvara sig mot klasskamrater, att slippa möta den äldre generationens grymtningar. Att låtsas som att man inte hörde den där spydiga kommentaren. För det tar och det tär, Timbuktu. Jag är trött på att kämpa, trött på stå upp för något som jag själv inte har valt.

Hade jag fått välja, hade jag gärna varit normal.

Farlig Författar Fantasi?

En gång om året har jag en tjejkväll med gamla barndomsvänner. Det brukar bli en kväll full med vin, skratt och gamla historier av typen ”kommer du ihåg när …”. Flera av historierna är inte rumsrena och bör inte spridas till våra respektive föräldrar.

I år styrde tjejerna in samtalet på mig och vilket dåligt inflytande jag hade på dem när vi var unga. Själv var jag helt oförstående och tyckte att vi var lika äventyrliga allihop. Efter en stunds intelligent argumenterande av typen ”jodå” samt ”nej, jag lovar” kom så de bevingade orden från en av vännerna. Kommer du ihåg när. Historien gick ungefär såhär:

”Kommer du ihåg när vi var på diskotek i Helsingör?”

”Ja..?” svarade jag eftersom vi hade varit i Helsingör flera gånger ihop.

”Du vet den gången vi drack aprikoslikör hela kvällen och ljög om vår ålder för att komma in på klubben?”

Jag mindes flera sådana kvällar, aprikoslikör var billigt och vi levde på studiebidraget. Alltså svarade jag jakande. Då fortsatte hon berätta.

”Jag var ju yngre än dig och du var rädd att jag inte skulle komma in på diskot. Så du sade till mig att sminka upp mig jättemycket och klä mig i urringat. Sedan hittade du en grön luciakrona i plast som du satte på mig och så skulle vi låtsas att det var min möhippa.”

Ungefär här började jag protestera. Visst var det en bra idé med en låtsasmöhippa, och jag hade säkert bett henne sminka sig lite extra, men någon luciakrona kom jag inte ihåg. Väninnan insisterade dock och fortsatte förklara att jag dessutom hade skaffat fram morötter och stoppat i kronan, som ljus. Mina invändningar om att jag är allergisk mot morötter hjälpte föga. Hon vek sig av skratt när hon berättade hur vi hade väntat i kön och försökt övertala vakten om hennes ålder, fortfarande med morötter på huvudet. Vi blev insläppta, sade hon, och någonstans i denna del av berättelsen började mitt minne vakna till liv.

”Visst var dansgolvet ovanligt rökigt?” frågade jag och hon höll med.

”Och vi blev bjudna på elefantöl av de där två killarna?” undrade jag och hon nickade.

”Och låset på toaletterna fungerade inte så att vi fick vakta dörren åt varandra? fortsatte jag och hon instämde.

Det hade varit en av de roligaste kvällarna, mindes jag nu. Jag försökte komma på var jag hade fått luciakronan ifrån, men kunde inte riktigt minnas. Allt annat kom jag ihåg och vi skrattade länge åt hennes äventyr på nattklubben i urringat och morötter.

Tio minuter senare tystnade min vän och stelnade till. Vi andra undrade vad som pågick och då stirrade hon chockat på mig.

”Det var inte du som drog med mig till Helsingör”, sade hon. ”Det var en annan kompis.”

Att hon hade tagit fel på person är kanske inte så märkvärdigt, sådant kan hända den bästa. Men att JAG började komma ihåg diskoteksbesök som jag inte hade varit på och DESSUTOM kom ihåg detaljer som stämde … Det var bara läskigt.

Kanske är det så, att en författarhjärna är så full av fantasi och skapar så starka miljöer hela dagarna att vi det blir för mycket ibland. Kanske fantasin ligger närmare verkligheten hos oss och att de blandas ihop mer än vad vi vill? För jag mindes verkligen, jag lovar att jag mindes, hur de påhittade killarna hängde över bardisken för att verka coola. Och jag mindes hur mina påhittade toaletter hade vitt kakel och var ganska smutsigt. På golvet bredvid wc-stolen låg avrivet toalettpapper som någon hade trampat på. Jag kontrollerade att det säkert fanns papper kvar innan jag satte mig, det mindes jag också.

Diskoteksmiljön som jag skapade fick liv. Tänk om jag kan överföra det till mina texter. Då kommer ni alla att minnas hur morötterna såg ut och hur de guppade när hon dansade.

Presentation

En av mina hyresgäster hade ett par annorlunda ovanor. Dels kliade han sig med pekfingret i örat hela tiden och dels hade han en sällsynt förmåga att vandra iväg med hyreshusets soptunnor. Han bestämde sig ett par gånger i veckan för att nu var det nog. Han kliade sig i örat en sista gång och vandrade iväg med deponitunnan. Parkerade den sedan på lämpligt ställe. Ofta i en rabatt med rosor, hans favoritblomma. Därefter gick han tillbaka, hämtade övriga tunnor och placerade dem snyggt och prydligt bredvid den första.

Min telefon ringde alltid 08.01 dagen efter. Jag behövde inte lyfta luren för att höra hur upprörda övriga hyresgäster var. Istället ringde jag upp mannen. Han var lite skraltig med ålderns rätt, men humöret var gott. Morgonpigg var han också.

”Hej, det är Cia Sigesgård. Din hyresvärd, du vet?”

”Ja, just det”, svarade mannen. ”Ha det nu så bra och tack för att du ringde.”

Varpå mannen lade på luren. Tricket, lärde jag mig senare, var att distrahera honom med första meningen.

”Hej, det är Cia Sigesgård. Hur står det till med höften idag?”

”Jo, tack? Bra?” svarade mannen.

Mannen hade inte haft några problem med höften tidigare, men den oväntade frågan fick honom att stanna upp och känna efter. Under tiden som han funderade på vad han hade gjort med höften, hade jag min chans att ställa den viktiga frågan.

”Vet du var soptunnorna är?”

”Jadå, de står här på baksidan.”

”Nej”, svarade jag, ”gå till fönstret och titta efter.”

Detta var ett kritiskt ögonblick. Vissa dagar lade mannen ner luren utan att komma tillbaka, varpå jag fick sätta mig i bilen och köra dit. Andra dagar kom han tillbaka och hade glömt vem jag var. Men ibland blev det fullträff och han skyndade sig tillbaka.

”De är inte där! Sopgubbarna har stulit tunnorna!”

Det krävdes inte mycket övertalning för att få mannen att gå ut och leta upp dem. Med telefonen i handen tog han på sig trätofflorna och gick ut. Jag hörde honom pusta medan tofflorna klapprade mot trottoaren. Det tog en stund men till sist satte han luren mot örat igen.

”Ta mig tusan!” sade han. ”Jag har hittat soptunnorna. Mitt i en rosenbuske! Djävla sopsluskar!”

Så länge som man inte är en sopslusk, kanske historien kan uppfattas som söt och lite naiv. Och mannen var verkligen charmig på sitt eget sätt.

Men alla grannar är inte söta och naiva. Denna hjärtknipande och alldeles sanna berättelse utgör undantaget. De flesta hyresgäster är helt normala, lagom trevliga människor som du och jag. Men vissa … Vissa …

Jag har träffat den mörkaste sidan av människan. Den som döljer sig bakom persienner och låsta dörrar. Som glimtar fram i mörkret när den tror att ingen ser.

Jag ser.

Under mina femton år i branschen har jag sett alldeles för mycket.

Tror du mig inte? Fråga närmaste rörmokare, elektriker eller fastighetsskötare. De har mött samma människor som jag och kan vittna om den verklighet jag beskriver. För om vi ska vara helt ärliga: Hur väl känner du din granne egentligen? Beter han sig inte lite … udda?